Småstadsliv vs storstadsliv

Alltså jag är en storstadsmänniska. Jag får fucking abstinens efter sushi och thaimat, latte, tidningar som skriver om annat än småstadsproblem (typ vems får som rymde igår och om hur synd det är om åldringarna som måste stå ut med det enda oljudet som förekommer på ett helt år i denna stad; rockoff.). Jag saknar er redig espressofrapino med grädde och chokladsås och jag saknar att resa med buss och tåg för då får man sitta helt tyst och stirra ut på staden och tänka.

Får ångest av hur alla ser och beter sig likadant här. Hur man inte ens sticker ut ur mängden men ändå gör det. Hur butikerna stänger typ tre och hur man inte kan kris-shoppa en partyoutfit för det inte finns en jävla ordentligt klädbutik här. Hur jag hassar pengar på halvtaskiga utekvällar, snabbmat som inte ens är gott (det säljs inte en enda BRA kebab här. Ni som säger att draken är gott har fan aldrig ätit kebab nån annanstans), smink som jag inte använder och underkläder från H&am fast min låda knappt går att stänga, så full som den redan är.

Fy fan. Förstår verkligen inte hur någon kan permanent BO här. Leva ett liv. Vara nöjd. Varje dag, vecka, är som en kopia av den före. Alla lever för helgerna, och konstigt är det då det inte är så jävla fantastiskt att spendera varje lördagsnatt på samma sunkiga nattklubb, resten av sitt liv. 

Men, vad har jag att säga då jag inte är uppväxt här. Kanske det är jävligt mycket niceigare att redan ha bott på denna fantastiskt underhållande ö i 19 år. Men jag har tröttnat efter 3 månader. Egentligen kanske redan efter första veckan. Jag behöver fart och stress och människor från olika kulturer med egna åsikter och stilar och som inte dömer en för att man kanske får för sig att typ färga håret rosa.

Ville bara skriva av mig. Söndagsångest, ni vet. Behöver inte ens dricka alkohol för att den skall krypa sig fram här;)