I den nya staden där jag fått så mycket nya intryck och ansikten trivdes jag. Jag tröttnade inte även fast jag gick runt och väntade på att det skulle ske. Jag har en fallenhet för att tröttna fort. Det måste hända saker. Inte alltid galna och stora saker, men wow-effekten får mig att inte släppa taget.
Några år senare var det dags att flytta bort igen. Denna gång till en stad som är cirka hundra gånger mindre och enormt mycket tråkigare, och det kom inte som en så stor förvåning att jag tröttnade redan efter en vecka. Jag kämpade mig igenom månaderna. Jag mantrade att det bara var tillfälligt, snart slipper jag detta, snart ska det hända något. Det gjorde det inte förrän jag gjorde slut med den som höll mig kvar och i all hast utan att tänka efter vare sig en eller två gånger flyttade tillbaka till staden jag så himla mycket ville fly från då jag var 16 år. Staden jag då tröttnat så mycket på med samma människor samma gator samma liv. Men det blev bra. Jag gjorde saker med människor jag inte tröttnat på som 16 åring. Jag skrattade så tårarna rann. Jag sprang gata upp och ner både av glädje en lördagsnatt och av ångest en måndagseftermiddag.
Nu är det dags att återigen bege sig av till en stad som är alldeles för liten, men denna gång blir det inte alls lika lätt. Jag har fäst mig vid människor och vill bunta ihop dem i en låda och packa med mig dem. Jag känner en separationsångest som jag inte känt någonsin förut. Jag har kanske inte tröttnat än helt enkelt och därför känner jag mig kräkfärdig av bara tanken att lämna allt detta.
