Det känns som att jag är inne i nån *go with the flow*- period just nu. Jag gör saker utan att riktigt tänka efter. Jag bara nickar och okejar till allt och hjärnan har tydligen satt sig själv på paus för jag känner inte riktigt någonting.
Jag hittar på små bråk av världsliga ting för att något ska hända inom mig, jag kan stå och skrika och bulta på honom för att en tallrik inte blev satt in i diskmaskinen, tuff som fan och med svordomar haglande. Men jag brister när jag ligger i sängen och funderar värför jag känner mig så ensam och varför sommar jag alltid ensam för och varför har jag ungefär en endaste person som jag faktiskt kan lita på. Det är nog något som ligger och skaver men min hjärna har som sagt paus, och vad det riktiga problemet är har jag ingen aning om.
Jag hittar på små bråk av världsliga ting för att något ska hända inom mig, jag kan stå och skrika och bulta på honom för att en tallrik inte blev satt in i diskmaskinen, tuff som fan och med svordomar haglande. Men jag brister när jag ligger i sängen och funderar värför jag känner mig så ensam och varför sommar jag alltid ensam för och varför har jag ungefär en endaste person som jag faktiskt kan lita på. Det är nog något som ligger och skaver men min hjärna har som sagt paus, och vad det riktiga problemet är har jag ingen aning om.
