Ett hopplöst fall

Det är såhär det känns i mig:

.

När man stirrar upp i taket och något känns fel och ingen säger ett ord.

Det är lite halvjobbigt (eller faktiskt sjukt jävla heljobbigt) att vara konflikträdd och hata att konfrontera folk man bryr sig om. Det gör nämligen så att man A. Kniper mun och låtsas som ingenting då man egentligen har 7726 tankar som snurrar omkring.  B. Gör problemet till x antal gånger större än vad det egentligen är, eftersom fantasin flödar då man väljer att knipa igen munnen.  C. Grinar lättare än ett småbarn då man äntligen ska lätta på hjärtat. Sedan grinar man lite till för man känner sig dum i huvudet. 

Det är så himla onödigt alltså. Hur en mini sak kan kännas som andra världskriget blandat med pms och jagdörvadhänderalltrasar.
Haha.