om att få vara 100% lycklig en endaste dag

Nu har jag tänkt skriva ner några rader om det här med distansförhållande. För jag känner att jag måste få ordning på mina egna tankar också, och liksom.. reda ut allt på något sätt. Få lite andrum kanske.

Jag har alltså varit i ett distansförhållande så gott som tio månader nu, det kanske inte var helt megasuperseriöst i början men jag var i alla fall kär. Det gick väldigt fort, bli-kär delen alltså.

Men i alla fall. Först och främst handlar det om att gråta. Gråta tills kroppen darrar och ögonen är röda och håret blir trassligt för du ligger och trycker dig mot kudden. Gråta så att sminket ligger under ögonen och tröjan blir alldeles blöt vid halslinningen. Gråta så att kudden får mascara kletat på sig, och att gå runt med solglasögon i väskan för att alltid kunna gömma dig bakom dem ifall du börja sakna alltför mycket.

Det handlar om att skicka sms mitt i natten där man skriver om hur mycket man saknar varandra. Om att redan känna sig helt övergiven ifall man inte hört av varandra på en timme. Om att ständigt gå runt och oroa sig över ifall någonting skulle hända. Att man inte kan vara där hur snabbt som helst, att man inte kan hjälpa till eller trösta på ett bättre sätt än genom ett telefonsamtal eller ett fjuttigt sms.

Det handlar om att varje fredag gå runt med hjärtklappning för man är så lycklig, och att varje lördag vakna upp lyckligast i världen, för att sedan gråta ner hans axel på lördagskvällen. Och på söndag har man krympt ihop lite till.
Fast måndagar är värst. Första dagen helt ensam. Man går runt och känner sig som en grå massa bara. Man är alldeles tom och har ingenting att säga och kan fastna med blicken i timmar och kedjeröka för att plötsligt haja till och då kanske skolan redan tagit slut eller så är det redan mörkt ute. 

Och det är skitjobbigt, helt enkelt. 

Jag kan enkelt säga att detta varit mitt värsta och bästa år. Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit såhär mycket, aldrig saknat någon såhär mycket, aldrig känt mig såhär ensam och aldrig känt sån här hopplöshet över allt. Jag är inte van vid det. Jag försöker liksom att vara positiv med det mesta men i det här fallet har det varit överjävligt svårt.
Men samtidigt har jag aldrig varit såhär kär. Jag har aldrig varit kär innan överhuvudtaget faktiskt. Så bara det vinner allt liksom. 

Nu är det sommar. Imorgon åker jag till honom. Jag får i två månader hångla så mycket jag vill och sova bredvid honom nästan hela tiden. Det jag väntat på i tio månader. Jag vägrar tänka på hösten, jag orkar inte gråta mer.