Och vad det gör ont att tänka att du kanske skulle vara lite lyckligare med någon vanlig tjej från din parallellklass som du kunde träffa varje dag och när du vill och var du vill och alla visste vem hon var så du skulle slippa den delen. Och du skulle inte behöva säga hejdå eller endast träffa henne en hel dag i veckan. Du skulle inte behöva vänta på helgerna och du skulle kunna berätta om din vardag medan du håller i hennes hand istället för att skriva det till en kall skärm och du kunde få hennes hjälp och tröst och hennes åsikter och tankar när som helst och du skulle inte behöva skita i dina planer på grund av att hon är med dig och du skulle kunna strunta i att vara med henne någon dag även fast du kan men för att ni har all tid i världen och för att ni inte bara är tillsammans utan verkligen tillsammans, hur mycket som helst.
Det är det som gör lite extra ont att tänka på och jag får kippa efter luft när jag försöker hålla det inom mig samtidigt som klumpen i halsen bara växer och ögonen tåras.