Ni vet när det känns som att huvudet är sprängfullt av tomhet. Tomheten som man kanske inte trodde att skulle ta upp så mycket plats, tar upp mer än någonting annat. Nervöst kan jag inte sluta pilla på saker, naglarna, tidningens nu skruttade kanter.
För jag kan inte sluta tänka. Övertänka, jobbighetstänka. Att så fruktansvärt små saker kan förstöra en så himla massa, och att ens hjärna och kropp konstant sätter igång oroligheten, avundsjukan, tröttheten, tråkigheten. Fy fan vad sämst egentligen. Jag vill skrika SKÄRPDIGDÅDINJÄVLAIDIOT åt mig själv. Jag vill säga att allt är bra, vad fan oroar du dig för, varifrån får du allt ifrån. Men sanningen är den att det endast finns en enda sak jag behöver. Och just nu känns det som att jag inte kommer att nå det förrän det är försent.
Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar